Mitt katolska flickinternat - bakom kulisserna

Dethär bloginlägget är det bäst att skriva på svenska så att bara ni där hemma i Finland kan läsa :). Jag bor alltså väldigt centralt i München och varje gång jag berättar var jag bor undrar folk hur jag fick lägenhet här. Sedan säger jag att jag bor i ett katolskt internat och då drar de på munnen. I stan, särskilt bland studerandena, går det rykten om dehär internaten. En del har verkligen stränga regler, eller ger i varje fall sken om att ha det.

I mitt internat bor det över 100 flickor, i min korridor är vi 11 tjejer. Vår korridor är den renaste, flickorna är sportiga, snälla och så gott som alla kommer från Bayern. Det betyder att de sinsemellan talar bayriska - liknar lika mycket tyska som närpesiska liknar högsvenska, dvs. inte alls. Idag hade vi en Stockwerksessen, vi lagade mat tillsammans, åt och skvallrade. Som tur har jag redan blivit bekant med de flesta så de stannade upp ibland och förklarade på ren tyska för mig om jag inte förstod nåt.

Det som mest får flickorna här att skratta är husfrun - Frau S. Hon är en verklig personlighet som ingen annan. För henne är allt bra eller sedan wirklich schlimm, när man frågar hur hon mår är det bra eller mera än sällan är hon krank med något som säkert leder till döden. Hon blir också lätt upprörd, man skall alltid hälsa glatt och bli och prata med henne, för annars e man int på god fot med henne. Men hennes mest framstående egenskap: hon avskyr män i huset.

Den veckan jag flyttade in satt jag en morgon i frukostbordet med en av flickorna. Vår lugna morgonstund avbröts av Frau S. som rusar in och ser ut som ett spöke. Något verkligen hemskt har skett. Hon måste mesamma få tag på Lena och frågar om vi sett henne, nej svarar vi. Vad rör det sig om? Städerskan har hittat 3 pojkar sovandes i TV-rummet! Eftersom pojkarna inte frivilligt genast lämnat huset hade Frau S. ringt polisen och polisen är nu här. Frau S. går och bultar på Lenas dörr och väcker sedan resten av tjejerna i korridoren också. Hon väcker också vår korridorordförande, som kommer ut genom dörrspringan, för också hon har ovälkomna gäster och det vorde högst opassande om Frau S. skulle få reda på det, särskilt då hon redan färdigt är otroligt upprörd och polisen är där. Nåja, hela situationen löste upp sig med en lång diskussion för Lenas del och ingen brottsanmälan för pojkarna.

Också folk utanför vet om stränga reglerna här: alltså inga pojkar in i huset annat än dagtid och då också bara i allmänna utrymmena, inte i rummet. Man måste alltid anmäla alla manliga gäster som kommer. En av utbytesstuderandena känner till huset och han var rädd att bli sedd utanför huset med mig, medan en av mina studiekompisar sa att de flesta pojkar vill naturligtvis komma in, det är ju ett hus fyllt med flickor! Jag insåg att Frau S. verkligen inte har någon chans att hindra all den nattliga aktivitet som sker i huset. I en del internat finns det nattvakter vid dörren och då är det ju svårare att smuggla in någon, men i vårt hus slutade de med nattvakten för några år sedan. Så stackars Frau S. som arbetar mellan 7 och 12, hon kommer tidigt för att se om ngn skulle försöka smita ut innan soluppgång, hon vet ju inte vad som sker här sedan efteråt.

Allt detta är aningen spännande för mig. Ja har inte bott med 11 andra flickor tidigare eller i internat. Om 2-3 tjejer i samma lägenhet blir tjejigt, kan ni ju tänka er vad det blir med 11. Oändligt många diskussioner om män, planscher på väggarna av alla snygga kändisar, massor matlagning och bakande, sport- och bantningstips hela tiden, fniss och skratt, dansande :) Ja hoppas att ja under min tid här kommer ännu mer in i allt detta, för flickorna här får mig redan nu att vilja bli här längre. Is immer so lustig mit euch, som en av flickorna avslutade med ikväll.