Krank mit keine Stimme und über die Finale

Heute begann mein fünftägiger Pfingstenurlaub, die Sonne scheint wie es hier die ganze Woche gescheint hat und draussen ist's etwa 25 Grad. Konnte nicht besser sein. Aber mit dem schlechtesten Timing bin ich jetzt Krank. Ich habe keine Stimme mehr, es ist ganz wie letzte Frühling auch, als ich mit dem Job am Krankenhaus in Vasa anfangen sollte. Ein bitteres Schicksal. So anstatt alle tollen Pläne die ich hatte, werde ich jetzt die ganze Wochenende zu Hause bleiben, Tee trinken und im Bett liegen. Es kam doch nicht ganz unerwartet, ich war schon am 1. Mai ein bisschen Krank und seitdem bin ich nicht wirklich gesund geworden. Vielleicht ist's denn gut eine Wochenende mich wiederzuerhalten und danach mit dem heftigen Leben hier weitermachen.

Diese Woche hatte ich so ein Gefühl dass mein Leben mit schneller Vorlauf geht und ich möchtete nur die Pause-Taste finden, ich habe das eben zu einigen Freunden an Skype gesagt.  Muss ich ja sagen dass ich die gefunden habe :D. Nach dem letzten Mal ich geschrieben habe hatte ich Anna und Karin hier auf Besuch. Wir haben uns ganz gut ausgeruhen, an Cafés gesessen, zu Hause gekocht und Eishockey angeschaut mit eine schöne Posse von Finnen :)

Letzte Wochenende, als die Mädels nach Hause geflogen sind, haben wir alle hier begonnen uns für das Finale Dahoam (Champions League Finale Bayern gegen Chelsea) zu vorbereiten. Am Freitag war ich in Olympiapark, da konnte man z.B. der Pokal angucken, verschiedene fussballbezogene Spiele spielen und Fanprodukte kaufen. Am Freitag und Samstag gab's wirklich eine spezielle Stimmung in der ganzen Stadt, wie an einem Karneval.. Am Abend war ich dann auf  der Wiese mit 30 000 andere um der Spiel zu sehen. Obwohl die an der Pforte alle Getränke/Flüssigkeite weggenommen haben, hat es einige Leute trotzdem gelungen Material für die Bengal Fires reinzunehmen und die haben sie dann jedes Mal angezündet als etwas im Spiel passiert ist. Und wie sie das Tor gefeiert haben, wow. Aber danach ging's schlechter, Chelsea schiess auch ein Tor und erst nahm die Aggressivität zu. Nach den mehr als spannenden Freistossen und die Niederlage kam dann die Apathie. Die Leute gingen weg wie sie eine Beerdigung gelassen hätten und in ganzen München war's eine Staatstrauer. Die Leopoldstrasse, in der Nähe von wo ich wohne, war gesperrt und Leute lagen auf der Strasse. Für mich, und auch für die andere Finnen war es anstatt einer fröhlichen Wochenede ganz ruhig und öde, vielleicht nicht als erwartet, wenn auch Finland seine wichtige Spiele in die Eishockeyweltmeisterschaften verloren hat.

Jetzt hab ich über die Vorgangeheit und die Gegenwart erzählt, in die Zukunft (das heisst nächste Woche) kommen meine Eltern hier, darüber freue ich mich so viel, und wenn sie nach Hause fahren werde ich nach Berlin fahren um Anni und Dini zu treffen :) Jetzt gehe ich Apfelsine einkaufen und letztendlich fange ich an mit meine Deutschhausaufgaben. Bis später, Tschüss!

Nyblänkt silver samt om att leva och överleva

Sitter och lyssnar på Bach's vackra Svit Nr. 3 i D-dur: Air, har här återigen lärt mig uppskatta skönheten i klassisk musik när man hör det överallt: metrohållplatsen, klassiska radiokanaler, kristna konferenser (!), gatumusikanter och såklart på Spotify premium :) Och att en kompositör som J.S. Bach, genial som han var, skrev 3 bokstäver i slutet av alla sina stycken: SDG, Soli Deo Gloria. Vilken tro. Har redan bokat in en klassisk konsert här i München, men troligtvis vill jag efter den gå på fler. Klingar verkligen som nyblänkt silver (här får Jan och Henrik skratta).

Idag har jag firat en skön dag med finska vänner, bakning och ishockey. Gårdagen var likväl skön, annat kan man väl inte säga om en lördag som följer på en sen fredagseftermiddagstent. Firade dagen med min kusin och familj i Memmingen, vi gick till torget, ja härjade med barnen tills ja va helt slut och hela dagen led jag av posttenthuvudvärk. Dessutom fick jag sitta 2h båda vägarna i tåg, läsa till slut min suveräna bok Das kurze Leben der Sophie Scholl av Hermann Vinke och filosofera samt tala med en tysk på vägen tillbaka. Nästa bok jag skall läsa heter Im westen nichts Neues av Erich Maria Remarque som skildrar första världskriget.

Tågresor hör till mina favoritresor. Särskilt igår när det ösregnade såg landskapen verkligt vackra ut, kontrasten mellan grönt och den mörka himlen var fint och allt bara lyste. För att ännu tillspetsa det kunde ja säga att man nästan kunde känna doften av Bärlauch (wild garlic) från skogen. Temperaturskillnaden mellan fredag, tentdag +31 grader, och lördag, ledig dag, var 20 grader, man kunde ju kalla det helt enkelt orättvist, men på lördagen njöt jag ändå av det befriande regnet som tycktes skölja bort all stress från veckan som gått.

Nåja, mina tankar denhär veckan har kretsat mycket kring liv, tro, frihet och glädje. Egentligen brukar ja skriva sånhänt filosofiskt bs på min riktiga blog, men eftersom dessa tankar nu beschäftigar mig i München får jag skriva ner dem här. Ja upplever också på nåt sätt att ja här e mera fri att tänka än hemma. Första månaden tog anpassandet så mycket hjärnkapacitet att det inte blev plats över för verkligt tänkande, men nu finns det mer än nog efter både anpassning och tentskrivning. Om tro kan jag säga det att jag besökte en av de mest givande möten i tisdags, av trötthet grät jag också litet under mötet (pinsamt, särskilt bland tyskar), givande till den delen att jag fick höra just det jag behövde för att med senare tankeverksamhet och beslut få tillbaka min frid som varit borta en stund. En härlig känsla kan jag berätta :)

Här kommer vi in på temat om att leva och överleva. I boken om Sophie Scholls liv beskriver en Frau Aichinger det så (fri övers.): "Stråla inte så, annars blir ni ännu arresterad!" sade en bekant till mig på gatan. Så var det. Vi hade ingen stor chans att överleva. Men det handlade det inte om. Det var inte överlevnaden utan livet själv det handlade om, det livet som fick sin form efter avrättningen av syskonen Scholl och deras vänner." Det jag tänkt på, och nu vet jag att många av mina tankar präglas av denna bok jag nyss läst, är att vi mänskor kan tro att överlevnad är samma som liv. Men överlevnad är bara tills nästa dag, tills nästa gång man igen behöver något som är livsviktigt för överlevnaden. Liv är det från födelsen till döden genomförda livet, som har en framtid, som också har en grund, ett liv som är värt att leva. Den första tiden här i München levde jag kanske mer överlevnad. Men det är varken hållbart eller innehållsrikt. Nu börjar jag se mera liv i mitt liv, jag planerar saker jag vill göra, saker som jag i framtiden vill att jag skall ha gjort här, jag grubblar över hur de saker jag nu gör kommer att påverka mig i framtiden.

Därefter kommer två tankar speciellt i åtanke. Som första: gör jag alltid det som jag tror att är rätt eller gör jag det som jag vet att förväntas av mig och som folk skall reagera minst negativt på? Sophie Scholl hade märkt att hennes tankar skiljde sig från många andras. Hon skrev i sin dagbok: "Tills nu har jag kunnat hålla mig ganska bra i bakgrunden tack till min blyghet. Om jag bara ännu kunde göra det vidare. Jag gör mig stor möda att försöka vara oberörd av de ögonblickliga inflytelserna. Där menar jag inte de politiska eller världsåskådliga, de påverkar mig inte mera, utan de känslomässiga. Man måste ha en hård själ och ett mjukt hjärta." Hon hamnade i svårigheter när hon öppnade sin mun för att yttra sig om något som hon upplevde vara så fel att hon inte kunde tiga. Hon visste det och talade trots det. När jag läste det insåg jag att kanske alla mina tankar inte delas av mänskorna omkring mig. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare. Men jag vill att jag i mina gärningar skall följa mitt samvete framom det, som enligt samhället är acceptabelt. Jag märker edt här att jag kan inte anpassa mig till den hierarki som råder här. En professor/docent har alltid rätt, men jag finner mig inte i det. Särskilt dåligt finner jag mig i det att ingen reagerar på det.

Som följdfråga följer naturligtvis: påverkas jag av min omvärld och om ja, sker det mera eller mindre när jag är här? Hemma vet jag att jag mera gör vad som förväntas av mig, vad som så att säga passar i mitt mönster. Här är jag på ett annat sätt fri att göra som jag vill och ingen kommer att finna något aussergewöhnlich i det. Så jo, naturligtvis påverkas jag av den, men påverkan här är mera tydlig än hemma och det är bra att märka, för nu kan jag lära mig nya behandlingsmönster här och sedan inprägla dem i mitt beteende hemma också. Sophie Scholl skrev följande: "Jag fruktar att jag vänjer mig, att jag gradvis nöjer mig med hur det är (hon talar här om människorna som inte har ett förhållande till himlen, människor som går omkring småleendes, men som inombords är tomma). Jag måste samla mig. Att läsa på kvällen hjälper mig med det." Hon läste då Augustinus.

Uppe på Mönchberg, Salzburg, frihet :)

Här slutar jag eftersom jag själv inte helt ännu fått ording på mina tankar. Jag gläder mig ändå över den frid jag fått tillbaka, den glädje och frihet osm jag upplever i att få tänka och reflektera och rannsaka mig själv och mina gärningar i ljuset av någon större. Svara gärna om ni fick några skojiga tankar :) En god natt önskar jag er!

Jag bor i München

Det talas om olika faser i hur människan adapterar sig till ett nytt hem. Första månaden, honeymoon-fasen, är en dans på rosor. Efter det går det rakt utför och man vill bara åka tillbaka och till sist jämnar det ut sig. Min finska kollega här i München, Johanna, sa igår åt mig att första månaden är just så bra som väntat, men sen kommer det oväntade som ingen berättat om: att inse sig vara en främling i ett land med ett främmande språk och sedan sakta men säkert anpassa sig. Jag börjar vara i sakta-men-säkert-fasen.

Senaste 6 dagarna hade jag kärt besök från Finland, nämligen mina gymnasievänner kom på en semester hit. Det innebar för mig också vila även om jag gick i skolan samtidigt. Den känslan som jag har hemma, att jag känner folk överallt, att jag kan fara till uni vetandes att min familj älskar mig ovillkorligt och att mina studievänner tar emot mig med glädje, den har jag inte hela tiden haft här. Nu när Anni, Isa, Mary och Kika var här kände ja en otrolig glädje att fara till skolan på morgonen, ja visste att i samma stad fanns folk som tyckte om mig och att jag efter skolan skulle få njuta av deras omsorg. På fredagen fick jag dessutom ledigt så vi åkte alla till Salzburg (där firade jag också första maj eftersom vappen här inte har någon speciell betydelse). Hela helgen kändes det för mig som en utlandssemester med flickorna: vi åt enorma mängder, shoppade, fotade, satt i parken och åkte spårvagn. På måndagen fick jag ännu njuta av känslan av att gå till uni, men sedan få träffa dem efteråt :) Nu sitter jag vid datorn i arla morgonstund kl. 7 och beundrar den klarblåa himlen ovanför München och har nyss kramat avsked åt de sista resenärerna.

Flickornas besök var för mig viktigt också på två andra sätt: jag fick visa min stad som jag verkligen nu bor i och samtidigt fick jag tillsammans med dem lära känna staden ännu bättre. Vi satt på otaliga caféer och i flere restauranger så nu vet jag vart jag skall gå om jag vill ha en god ugnspotatis med lax eller om jag vill ha billigt men gott kaffe. Jag såg Deutsche Museum och fick berätta om hur jag upplever mitt liv här, tyskarna, kulturen, allting.

Idag skall jag sedan verkligen återgå till vardagen med att börja läsa till min tent på fredagen, tvätta, städa och göra en massa andra praktiska grejs. Efter en vecka utan min "to-do-list" skrev jag igår en ny igen. De e nog de enda sättet för mig att komma ihåg att göra allt här :). En sak fattades från min lista sedan som jag kom på när jag gick och lade mig: Miksu kommer på besök idag! Så alla mina fina planer om att återuppta joggandet efter 1½ vecka av massakausi (viktökningsperiod) och äntligen cykla med min fixade cykel igen och göra allt annat praktiskt får uppskjutas ännu med en dag. Av denna orsak sitter jag vaken nu också istället för att gå tillbaka under täcket. Kl. 12 skall jag vara i skolan för att med vännerna i klassen (dem gläder jag mig över) öva neuro-undersökning och viktigaste sakerna inför tenten.

Nu när jag vant mig vid att vara en München-bo håller jag på och försöker göra planer på alltmöjligt kul. Jag anmäler mig på torsdagen till en alpvandring, jag skall med de andra utbytesmedicinarna åka till Prag och Bratislava, med Sintija från Lettland åker vi till Italien och sedan skall jag hinna besöka min kusin i Memmingen igen och med hans familj skall vi upp till alpstugan en helg i juni. Koncentrationslägret i Dachau kommer jag att besöka och sedan har jag lärt känna två flickor som bor i Ingolstadt så dit skall jag åka för att shoppa i shopping village :) Mer om allt detta senare, må så bra och grattis på födelsedagen Pappa!