Iakttagelser i München och en cykel

Igår blev det tre fulla veckor för mig här i München. Det är rätt så länge det redan :) Tre veckor tyska, tre veckor tyskar (och mycket utlänningar också) och tre veckor München med kulturupplevelser. Det börjar vara så länge att jag vant mig vid det enorma mängden människor hela tiden överallt, jag har vant mig vid att höra tyska hela tiden, tala tyska med skolkamrater, i butiken, på café och det känns redan väldigt naturligt så länge jag inte tänker på det och blir blyg. Dessutom blir jag inte mera trött efter en hel dag tyska och tyskar. Jag har lite glömt hur det ser ut i Hfors och hur skolvägen eller spårvagnsfärden känns där, man anpassar sig nog snabbt!

Igår kom min första studievecka till sitt slut. Bara 14 veckor studier kvar :D Nånej, de e verkligen int alls jobbigt eller tråkigt att studera. Första dagen var hemsk - jag sov dåligt innan för jag var så nervös. Professorn var sur för att Cristos, min grekiska kollega, och jag kom för sent för att vi varit på kansliet för att anmäla oss. Från 9-17 ändlöst långa föreläsningar som gav en överblick av vad som skulle behandlas under terminen. Efter den dagen var jag skrämd. Så tisdagen kändes till en början riktigt hemsk, men skräckscenariot byttes ut mot världens trevligaste och roligaste neurologiprofessor samt första tyska patienten som jag skulle undersöka - och det gick bra! Efter det kändes allt roligt, onsdagen var ledig så ja kunde städa och vila och de två resterande dagarna lärde jag känna några kurskamrater och kan nu egentligen konstatera att de e bra att jag är den enda utbytesstudenten i mitt block :)

Tills nu har jag mest åkt omkring med U-Bahn (metro) och har tills början av maj mitt dyra (43e!) månadskort. När studierna inleddes kändes det skönt för jag fick rutiner och har nu så gott som etablerat mina morgonrutiner. Vakna, duscha, äta god frukost, läsa Süddeutsche om jag inte har brottom eller om inte nån annan tjej äter sin frukost samtidigt och sedan packa väskan och åka iväg. Metrohållplatsen är rakt utanför ytterdörren, jag går världsvant nerför trapporna med de 1000-tals andra människorna i morgonrusningen. Ställer mig på perrongen och väntar högst 2-3 minuter, från högtalarna hörs alltid klassisk musik, ofta någon violinkonsert och redan det ger mig en liten morgonkick. Jag tar fram min tyska bok om Sophie Scholl, med vilken jag också fyller på mina bristande kunskaper om andra världskriget, och fortsätter läsa. Resan till sjukhuset i Grosshadern tar 25 minuter så jag hinner ofta läsa en del. Om jag är trött och okoncentrerad sätter jag bort boken och iakttar ortsbefolkningen. De flesta är väldigt välklädda, bär ofta skinnjackor och alltsomoftast har båda könen jeans. Kvinnor har väldigt sällan kjol, verkligen. Bara om de bär Dirndl eller om det är fest. Sedan syns de mer eller mindre typiska hipsterungdomarna i gatubilden: pojkar me leggings och längre hår framför ansiktet, flickorna, särskilt på kvällen, i oanständigt korta kjolar och stövlar. Haha, ja har nog åkt så mycket U-Bahn att jag iakttagit en hel del :D

Idag skedde det dock en förändring i mitt metro-åkande. Jag hittade nämligen en CYKEL! Och inte vilken som helst cykel, utan en röd Alpina maantiepyörä. Väldigt vacker, perfekt höjd, bekväm sadel, pakethållare, bra bromsar och växlar! I München började igår Frühlingsfest, de e som Oktoberfest, bara att på våren. I och med den hölls Bayerns största loppmarknad idag på Theresienwiese (platsen där ölborden står på kvällen). Tiotusentals människor tillsammans med mig steg upp redan före kl. 8 en lördag för att komma i tid, innan allt är slutsålt. På loppmarknaden såldes mycket möbler, cyklar, Dirndls, läderjackor, Lederhosen, tavlor... precis allt. Jag var bara ute efter en cykel. Den första jag hittade köpte jag blåögt för 50 euro. Den hade 24 tums ringar, lös sadel, inga fungerande växlar, ingen fot. Sedan gick jag vidare, inte riktigt nöjd, men jag hade en cykel. Började se mycket fler cyklar, när jag frågade var de billigare än min och såg bättre ut. Äsch... Sedan såg jag en jag verkligen ville ha, frågade priset och mannen sa 80, de andra liknande kostade 120-200 euro. Jag förklarade att jag redan hade en, men jag skulle försöka få pengarna tillbaka och skulle komma tillbaka. Försökte febrilt hitta första platsen, men där var ju 1000-tals försäljningsplatser så det verkade omöjligt. Bad en kort bön - snälla Gud hjälp mig hitta och gör så att jag får pengarna tillbaka. Och så gick det. Gick mer än glad fram till min röda Alpina och bytte ut sedeln mot cykeln som nu blev min! :D Sedan dess har jag hela dagen varit glad! Har cyklat i över 2h runt i stan och sett mer än nånsin tidigare och Gud har välsignat dagen med solsken hela dagen! Gick såklart på eftermiddagen och visade upp min cykel på vår internationella piknick i Englischer Garten och satt i solen och tänkte på cykeln.

Härefter kommer jag alltså att cykla mycket och se massor :D Känns så barnsligt skönt och bra. Nu kan ja ta mig till kyrkan, till skolan, till Studentmissionen, som jag besökte första gången förra tisdagen och njöt av lovsången där, till stan, till parken - helt vart jag vill, vilken frihet! Och nu kommer jag hem också från olika delar av stan utan att behöva tänka på att metron slutar åka 1 på natten. Det enda jag hoppas är att cykeln inte blir stulen, jag har naturligtvis också köpt ett bra lås till cykeln. När jag berättade om cykeln idag frågade en vän om jag har tackat Gud för bönesvaret och det glömmer jag så ofta. Men jag är tacksam, väldigt tacksam och välsignad! Nu ska jag ta itu med en av de tyskdubbade filmerna jag har köpt - bis später, Tschüss!