Nyblänkt silver samt om att leva och överleva

Sitter och lyssnar på Bach's vackra Svit Nr. 3 i D-dur: Air, har här återigen lärt mig uppskatta skönheten i klassisk musik när man hör det överallt: metrohållplatsen, klassiska radiokanaler, kristna konferenser (!), gatumusikanter och såklart på Spotify premium :) Och att en kompositör som J.S. Bach, genial som han var, skrev 3 bokstäver i slutet av alla sina stycken: SDG, Soli Deo Gloria. Vilken tro. Har redan bokat in en klassisk konsert här i München, men troligtvis vill jag efter den gå på fler. Klingar verkligen som nyblänkt silver (här får Jan och Henrik skratta).

Idag har jag firat en skön dag med finska vänner, bakning och ishockey. Gårdagen var likväl skön, annat kan man väl inte säga om en lördag som följer på en sen fredagseftermiddagstent. Firade dagen med min kusin och familj i Memmingen, vi gick till torget, ja härjade med barnen tills ja va helt slut och hela dagen led jag av posttenthuvudvärk. Dessutom fick jag sitta 2h båda vägarna i tåg, läsa till slut min suveräna bok Das kurze Leben der Sophie Scholl av Hermann Vinke och filosofera samt tala med en tysk på vägen tillbaka. Nästa bok jag skall läsa heter Im westen nichts Neues av Erich Maria Remarque som skildrar första världskriget.

Tågresor hör till mina favoritresor. Särskilt igår när det ösregnade såg landskapen verkligt vackra ut, kontrasten mellan grönt och den mörka himlen var fint och allt bara lyste. För att ännu tillspetsa det kunde ja säga att man nästan kunde känna doften av Bärlauch (wild garlic) från skogen. Temperaturskillnaden mellan fredag, tentdag +31 grader, och lördag, ledig dag, var 20 grader, man kunde ju kalla det helt enkelt orättvist, men på lördagen njöt jag ändå av det befriande regnet som tycktes skölja bort all stress från veckan som gått.

Nåja, mina tankar denhär veckan har kretsat mycket kring liv, tro, frihet och glädje. Egentligen brukar ja skriva sånhänt filosofiskt bs på min riktiga blog, men eftersom dessa tankar nu beschäftigar mig i München får jag skriva ner dem här. Ja upplever också på nåt sätt att ja här e mera fri att tänka än hemma. Första månaden tog anpassandet så mycket hjärnkapacitet att det inte blev plats över för verkligt tänkande, men nu finns det mer än nog efter både anpassning och tentskrivning. Om tro kan jag säga det att jag besökte en av de mest givande möten i tisdags, av trötthet grät jag också litet under mötet (pinsamt, särskilt bland tyskar), givande till den delen att jag fick höra just det jag behövde för att med senare tankeverksamhet och beslut få tillbaka min frid som varit borta en stund. En härlig känsla kan jag berätta :)

Här kommer vi in på temat om att leva och överleva. I boken om Sophie Scholls liv beskriver en Frau Aichinger det så (fri övers.): "Stråla inte så, annars blir ni ännu arresterad!" sade en bekant till mig på gatan. Så var det. Vi hade ingen stor chans att överleva. Men det handlade det inte om. Det var inte överlevnaden utan livet själv det handlade om, det livet som fick sin form efter avrättningen av syskonen Scholl och deras vänner." Det jag tänkt på, och nu vet jag att många av mina tankar präglas av denna bok jag nyss läst, är att vi mänskor kan tro att överlevnad är samma som liv. Men överlevnad är bara tills nästa dag, tills nästa gång man igen behöver något som är livsviktigt för överlevnaden. Liv är det från födelsen till döden genomförda livet, som har en framtid, som också har en grund, ett liv som är värt att leva. Den första tiden här i München levde jag kanske mer överlevnad. Men det är varken hållbart eller innehållsrikt. Nu börjar jag se mera liv i mitt liv, jag planerar saker jag vill göra, saker som jag i framtiden vill att jag skall ha gjort här, jag grubblar över hur de saker jag nu gör kommer att påverka mig i framtiden.

Därefter kommer två tankar speciellt i åtanke. Som första: gör jag alltid det som jag tror att är rätt eller gör jag det som jag vet att förväntas av mig och som folk skall reagera minst negativt på? Sophie Scholl hade märkt att hennes tankar skiljde sig från många andras. Hon skrev i sin dagbok: "Tills nu har jag kunnat hålla mig ganska bra i bakgrunden tack till min blyghet. Om jag bara ännu kunde göra det vidare. Jag gör mig stor möda att försöka vara oberörd av de ögonblickliga inflytelserna. Där menar jag inte de politiska eller världsåskådliga, de påverkar mig inte mera, utan de känslomässiga. Man måste ha en hård själ och ett mjukt hjärta." Hon hamnade i svårigheter när hon öppnade sin mun för att yttra sig om något som hon upplevde vara så fel att hon inte kunde tiga. Hon visste det och talade trots det. När jag läste det insåg jag att kanske alla mina tankar inte delas av mänskorna omkring mig. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare. Men jag vill att jag i mina gärningar skall följa mitt samvete framom det, som enligt samhället är acceptabelt. Jag märker edt här att jag kan inte anpassa mig till den hierarki som råder här. En professor/docent har alltid rätt, men jag finner mig inte i det. Särskilt dåligt finner jag mig i det att ingen reagerar på det.

Som följdfråga följer naturligtvis: påverkas jag av min omvärld och om ja, sker det mera eller mindre när jag är här? Hemma vet jag att jag mera gör vad som förväntas av mig, vad som så att säga passar i mitt mönster. Här är jag på ett annat sätt fri att göra som jag vill och ingen kommer att finna något aussergewöhnlich i det. Så jo, naturligtvis påverkas jag av den, men påverkan här är mera tydlig än hemma och det är bra att märka, för nu kan jag lära mig nya behandlingsmönster här och sedan inprägla dem i mitt beteende hemma också. Sophie Scholl skrev följande: "Jag fruktar att jag vänjer mig, att jag gradvis nöjer mig med hur det är (hon talar här om människorna som inte har ett förhållande till himlen, människor som går omkring småleendes, men som inombords är tomma). Jag måste samla mig. Att läsa på kvällen hjälper mig med det." Hon läste då Augustinus.

Uppe på Mönchberg, Salzburg, frihet :)

Här slutar jag eftersom jag själv inte helt ännu fått ording på mina tankar. Jag gläder mig ändå över den frid jag fått tillbaka, den glädje och frihet osm jag upplever i att få tänka och reflektera och rannsaka mig själv och mina gärningar i ljuset av någon större. Svara gärna om ni fick några skojiga tankar :) En god natt önskar jag er!